Mr White

The National - Bloodbuzz Ohio


Hej Mr White.

Det var ett tag sen. Men nu är jag här igen. Förlåt.
Jag vet att jag alltid kommer med relativt osmakliga saker när jag väl hamnar här. Men jag förmedlar bara sanningen. Sanningen om mig. Och innerst inne så är det den du vill åt - det vet jag. Du söker den - och här har du den, rakt upp och ned.

Ja, om vi ska ta det från början då.
För ca 8 år sen befann jag mig i St. Anton och lekt i snön över det vitbeklädda halvåret. Och just där och då hände något universalt med mig. Var det att jag var på så hög höjd, att jag var så nära univerums yttre rum? Jag vet inte. Den kallade på mig iallafall och har sedan denna märkliga natt jag ska försöka återskapa, alltid kommit åter vart 4:e år.
Jag och min vän Olle var på väg hem efter en sen afterski kan vi kalla det. Olle bodde halvvägs hem till mig och vi stannade utanför hans hus på den stora åkern. Olle är en ganska pratglad liten prick från lund, och även denna natt ville han stå och småprata lite innan vi skildes åt. Men jag stod och stampade på stället och kände mig allt mer stressad, då jag sedan en stund tillbaka kände att ändtarmen pockade på uppmärksamhet.
Som sagt så bodde Olle halvvägs hem, och bara tanken på det gjorde mig ännu mer nödig.
Tillslut var jag bara tvungen och klippa av Olles samtal och gå. Han stog där lite snopen och såg efter mig då jag linkade iväg med en märklig gång.
Det var en stjärnklar natt, men jag tänkte inte så mkt på det, utan fokuserade mest på att inte göra ner mig.
Jag var tvungen att flera ggr stanna upp och närmast ställa mig på tå och knipa med skinkorna. Efter några sekunder gick anfallet över, temporärt, och jag kunde linka vidare min pingvin gång mot hemmet och vår vattenklosett, som i denna stund framstod som himmelriket.
I slutet av denna gigantiska åker så blir jag stående på tå, knipandes i ren panik - förgäves...
Jag kände en varm tyngd falla ner i kallsiperna. Stunden var kommer. Jag hade bajsat på mig vid 21års ålder.
Tillslut fann jag situationen otroligt komisk och brister ut i ett asgarv. Jag inser att det finns inte så mkt att göra åt saken utan att gå, förnedrad, hem och förlösa den resterande onda massa jag bar inom mig.

Fyra år senare, befinner jag mig i Tysklad, närmare bestämt Berlin och det är fotbollsVM.
En morgon när jag vaknar i vårat tält, känner jag mig otroligt dålig. Jag var inte bakfull, för jag hade inte missbrukat alkoholen kvällen innan. Men av nån märklig anledning så mådde jag piss. Och just denna dag skulle vi ut på upptäcktsförd i huvudstaden och jag hade verkligen sett fram emot detta.
Alla var riktigt taggade och glada in för dagens aktiviteter, medans jag strök runt bland husväggarna och trivdes inte alls med Berlin för stunden.
Precis när vi lämnat campet så hinner vi inte långt innan jag måste ställa mig i ett par buskar och kräkas mot en husvägg. Alla skrattar - inte jag. Detta var bara början på en Riktigt dålig dag.
Iallafall så repar jag mig lite efter kaskaderna och vi traskar vidare. Dom andra har påbörjat nån sorts barrunda, medans jag sökte mig till barernas restroom istället i källarnivå.
Efter ca 4 timmar så känner jag att jag börjar återfå lite färg i ansiktet och kan byta ut vattnet mot en glass istället. Vi har nu kommit till komersens zenit - Brandenburger tour. Jag börjar bli lite lösare i musklerna och man börja slappna av lite.
Jag beställer dagens andra glass och står o avnjuter den med Hanna, Sara och Elin under ett parasoll. Jag känner hur det bubblar till lite lätt i magen och tänker: det här e bara gaser, så nu kan jag nog prutta lite...
Det var inte bara gaser. det var matrial inbundet av gaser som nu var i mina kallingar.
Det tar några sekunder och genomgår en smärre kris, sen börjar jag åter asgarva och frågar töserna av dom visste vad jag nyss gjort. Det visste dom inte. Jag kände att det fanns inte så mkt mer jag kunde göra än att deklarera.
Det tar inte så lång tid innan alla andra är återförenade och blivit informerade om min lilla fadäs.
Jag söker mig snabbt och ledigt till bajamajorna där jag dumpar jalingarna och upptäcker till min förskräckelse att "toan" besitter industritoapapper.
Calle har precis innan jag smiter in på toan, berättat att: Andreas, du måste vara noga med att få det helt rent, för i den här värmen så kommer det börja skava riktigt ordentligt. Tack Calle, jag vet.
Så jag försöker göra så gått jag kan med detta sandpapper. Jag ansluter sen med de andra och vi går vidare.
Jag finner inte situationen speciellt lustig. Och när vi väl ska hoppa på en turistbuss som ska ta oss egenom Berlin, så känner jag mkt väl hur Calles ord gjorde verkan...
Jag avbryter trippen och söker upp en Pharmazia. Kvinnan bakom disken börjar tokrådna när jag förklarar min prekära situation, vilket jag inte förstår. Men jag blir tilldelad ett prepparat som tydligen ska göra susen. det gjorde den inte. Jag grät närmast resten av den dagen.

Fyra år senare; närmare bestämt för 8h sen, var jag på väg hem efter en fin kväll ute hos Mor & Far. Jag och min familj hade samlats för att fira Pappas 63års dag. När jag sitter på Roslagsbanan börjar jag ångra att jag stressade iväg så snabbt för att hinna med tåget. Jag kände igen känslan som fanns inom mig och tittade oroligt på mobilen och inser att jag har minimum 37min kvar tills jag åter är i hemmet.
Gamlastans t-bane perrong, ankomsttavlan visar 4min till nästa tåg. Skit SKIT SKIIT! Inte här, inte nu..
Tåget kommer, jag kliver på. Får panik. Sätter mig, nej det funkar inte, jag ställer mig upp. Brevid mig står en jäkligt stissig snubbe som e hög på nått jag vet inte vad. Men han gör mig iallfall väldigt stressad. Tanken slår mig, att om jag gör det här och nu, så kommer alla tro att det är han som har läckt. Han går av vid medborgarplatsen. Kuken oxå. Ok nu e det bara fokusera. Mitt i kaoset kommer jag o tänka på sånna här karate snubbar som kan fokusera tankar och kraft till nåt som kan, ja göra väldigt powerfull things. Jag såg framför mig hur alla mina tankar o krafter samlades kring min ringmuskel. Det hjälpte. Jag kliver av tåget, kommer upp på gatan, 3 min till bussen går. jag börjar gå, små joggar, nej det funkar inte. tänker, ok max 2 min kvar till jag e hemma. hinner jag? ska jag gå ner i tvättstugan, nä det fanns inget toapapper sist o har aldrig gjort heller.
250 meter ifrån proten. Ok jag ska bara upp för trappavsattsen, runt hörnet in på Vicker gatan sen gatan fram, in på Eriksdalsgatarn - hemma. Men tydligen blev jag för okonsentrerad när jag tänkte på orgenteringen och släppte mina karatetankar kring ringmuskeln - mitt i trappavsattsen så känner jag väta, eller nån form av väta. Jag skrattar inte denna gång. Jag är 29 år nu och har inkontinesbesvär..

4års cykeln är ett faktum.

Tack.